Det här är ett översatt inlägg av Dr Christopher Stadtherr, sjukhusanställd allmänläkare som nyligen börjat samarbeta med Diet Doctor/Kostdoktorn.
Jag har ingen fantastisk framgångshistoria om att övervinna diabetes eller fetma med LCHF. Det var istället så att min LCHF-uppenbarelse inträffade på grund av ett lägligt möte med en enda diabetespatient… och hans frukostbricka med våfflor och frukt. Längs vägen har jag fått bekämpa en livstid av dåliga kostråd.
Jag, precis som det flesta andra de senaste 40 åren, var ett offer för den fettsnåla dogmen som i hög utsträckning har bidragit till den epidemi av insulinresistens vi nu har. Faktum är att jag föddes mindre än två veckor innan den ökända McGovern-rapporten släpptes, Dietary Goals for the United States, 1977, som svartmålade fett och kolesterol utan legitim vetenskap för att backa upp påståendena.
![chris-1-800×797]()
Som barn minns jag att det var stort fokus på matens fettinnehåll, medan man brydde sig mindre om hur mycket socker jag åt. Undantaget var tandhälsa. Jag klandrar inte mina föräldrar, de försåg sin familj med “hälsosam”, fettsnål mat, köpte alltid mager köttfärs, tog bort skinnet från kycklingen och köpte lättmargarin istället för det gamla hederliga smöret.
Jag höll mig undan fettet, men minns att jag konsumerade stora mängder saft, juice och läsk. Gatorade, en annan sockerstinn dricka, ansågs OK eftersom den var utformad för idrottsmän som behövde fylla på med elektrolyter (faktum är att ingen brydde sig om att tonårskillar drack det som om det inte fanns någon morgondag, vare sig elektrolyter behövde återställas efter fysisk aktivitet eller ej).
Socker användes till och med som en belöning under min barndom och jag fick verkligen betala priset (fråga min tandläkare). För tusan, i skolan blev vi “avlönade” med fritt val av godis för att torka borden i matsalen en vecka. Vad kunde vara fel med att äta någonting som skolan gav mig? Men det var inte bara rent socker som orsakade problem; olika former av socker är byggstenar till alla kolhydrater.
Eftersom jag inte visste att kolhydrater inte var ett dugg bättre än socker, var jag en “carb junkie” som barn. Det är vad som inträffar när du försäker undvika fett. Jag kommer ihåg att ett av mina favoritmellanmål var ett par skivor bröd med med ett tjockt lager av det förskräckliga margarinet “I Can’t Believe It’s Not Butter” och jag visste var bröd hälsosamt. Fettsnålt – check. Fullkorn – check. Fibrer – check. Fleromättade fetter – check.
Striden med kolhydrater
Vi snabbspolar fram till mitt första år på läkarutbildnngen – jag hade lagt på mig de sedvanliga kilona på college efter att ha konsumerat mer än min rättmätiga del av pasta, varma mackor med ost och Mountain Dew i buffén i matsalen. Nu bodde jag själv och behövde laga min egen mat. Av bekvämlighet, begränsad av all tid jag la ner på mina studier, hemföll jag åt billig, snabblagad färdigmat, frusna burritos och spaghetti. På den kolhydratstinna kosten fortsatte jag att gå upp i vikt under hela min utbildning. Det kändes som om viktuppgång var någonting oundvikligt om jag inte la ner mycket tid och ansträngning på uthållighetssport som löpning eller cykling.
Jag kommer ihåg en gång då jag desperat ville gå ner några kilo inför en resa till Las Vegas. Jag kände vid den tiden till lågkolhydratkost, som Atkins, men med min konventionella utbildnng hade jag alltid trott att det var orimligt att förespråka bacon framför exempelvis ett äpple. Trots det gav jag mig på lågkolhydratkost en vecka innan min resa till Las Vegas, det tillsammans med större ansträngningar på gymmet gjorde att jag lyckades “tappa” ett par kilo. Den viktnedgången var emellertid inte varaktig eftersom jag återgick till min enkla, kolhydratrika kost så snart jag återvände. Kilona kom naturligtvis tillbaka.
Utbildning i näringslära
En av kurserna under mitt första år på läkarutbildningen var näringslära, samordnad av en professor från institutionen i biokemi. Mina klasskamrater brydde sig inte speciellt mycket om den kursen, den var mycket grundläggande och lärde ut kostpyramiden – förespråkade fullkorn och svartmålade mättat fett. Näringslära var för oss en mjuk vetenskap och innehållet var relativt tunt jämfört med det enorma stoff vi skulle lära oss.
Föreläsningarna i näringslära var så lågt prioriterade att när vi skulle välja en dag att ”skolka” för att istället åka skidor, valde vi att skippa dagen då det var många föreläsningar i näringslära, utan att vara bekymrade över att vi inte skulle kunna ta igen det vi missade. Jag njöt inte bara av skidåkningen den dagen, jag besparade också mig själv flera timmars trist förläsning med samma gamla innehåll som jag hört tidigare. Jag är faktiskt ganska glad att jag åkte på den där skidresan. Och alla blev godkända på kursen i näringslära.
Genom hela min läkarutbildning, upptäckte jag att hela nutritionsområdet avfärdades ordentligt av den medicinska professionen – det var tydligt både genom mina lärare och andra som jobbar inom vården. Läkare generellt brydde sig inte så mycket om kostens påverkan på patienternas hälsa. Det vanligaste var att läkare helt enkelt lämnade ifrån sig all diskussion om näringslära till dietisten och ingen förväntade sig heller att läkaren skulle vara mer engagerad än så i diskussionen om kost. Tyvärr är det fortfarande på det viset och det är förklaringen till varför så lite har förändrats under de senaste 40 åren.
Ät mindre, spring mer
Efter åratal på en kolhydratrik kost gick jag ganska självklart upp i vikt, men kände mig en smula hjälplös eftersom jag var alldeles för upptagen för att hinna träna när jag redan led redan av sömnbrist under läkarutbildningen och specialistutbildningen. Jag minns att jag under mitt tredje år på specialistutbildningen gjorde ett allvarligt försök att äta “nyttigt”. Med tanke på min konventionella utbildning innebar det fettsnålt. Trots att jag drack en Mountain Dew (46 g socker per burk) varje dag (den källa till koffein som jag föredrog), tänkte jag att jag gjorde något gott för mig själv genom att äta fettsnåla sallader till lunch. Salladen kombinerades alltid med en flaska juice – Blue Machine, som innehöll 40 g kolhydrater, av vilka 29 är rent socker. “Det är frukt, sa jag till mig själv” – ett offer för marknadsföring.
På något sätt, och trots den enorma mängden socker, lyckades jag gå ner ungefär 5 kilo under loppet av några månader, kanske ett bevis på hur metabolt förstörd jag var vid den tidpunkten. Om jag kunde gå ner i vikt med den sockerkonsumtionen (över 100 gram per dag), måste jag ju ha ätit ännu mer kolhydrater tidigare, då den här sockerladdade kosten tydligen var en förbättring.
Kalorier in, kalorier ut
Så fyllde jag 30. Tydligen drog det min uppmärksamhet till det faktum att jag hade lagt på mig en hel del under läkarutbildning och specialistutbildning. Jag fann inspiration i bodybuildingvärlden och bestämde mig för att gå ner mina överflödiga kilon. Jag sa adjö till Mountain Dew för gott och jag rensade upp min kost och började följa ett 40/40/20-upplägg av kolhydrater/protein/fett.
Påverkad av den konventionella kunskapen om hur man går ner i vikt, tränade jag hårt i flera månader: HIIT (High-Intensity Interval Training) på en crosstrainer nästan varje dag och tyngdlyftning varannan dag. Till slut blev jag av med fett och la på mig muskler, jag gick ner omkring 14 kilo, men jag var helt utmattad. Ännu värre, jag var totalt uttråkad av maten jag åt – mina måltider var förutsägbara och bestod av äggvitor och havregryn på morgonen, sedan begränsade portioner av kyckling och sötpotatispommes flera gåner om dagen. Till middag en sallad.
Jag fick en lärdom – att gå ner i vikt genom paradigmet ”kalorier in, kalorier ut” är plågsamt och ohållbart.
Min LCHF-uppenbarelse
Jag snabbspolar fram till för ett par år sedan när jag som sjukhusläkare uppmuntrades att utföra ett förbättringsprojekt och var på jakt efter patientomsorg som var i behov av förbättring. Jag ser fortfarande framför mig det tillfälle då jag kom in i ett patientrum en morgon efter att ha sett patientens förhöjda blodsocker från dagen innan, i spannet 13.9-16.7 mmol/l. Framför honom fanns en bricka med resterna av diebeteskost-frukost – en belgisk våffla, stor nog att fylla upp en mattallrik, lönnsirap och en skål med frukt. Som på bilden nedan:
![chris-3]()
Väldigt mycket kolhydrater, var min tanke. Varför tillät vi så mycket kolhydrater i en måltid på diabeteskost? Varför tilläts mina patienter att äta så mycket kolhydrater? Våfflor?!? Med sirap?!? Jag kämpar med att kontrollera mina patienters blodsocker, samtidigt som någon matar dem med våfflor?!?
Eureka! Jag hade funnit mitt projekt. Den här upptäckten var helt obegriplig för mig. Stunden var intensiv och jag visste med en gång att jag hade en stor uppgift framför mig.
Samma sak hade hänt på alla sjukhus jag arbetat på tidigare och ändå hade jag aldrig uppfattat det absurda i situationen. Jag hade tagit en passiv roll när det handlade om näringslära och litade helt enkelt på att dietisterna tänkte på mina patienters bästa. Jag bestämde mig där och då för att lära mig allt jag kunde om kolhydrater och diabetes.
Att utforska LCHF-litteraturen
Så började min resa in i LCHF-världen, jag insåg att de amerikanska kostråden var (och fortfarande är) farliga och baserade mer på politik än på vetenskap. Jag önskade att jag hade insett för många år sedan vad “diabeteskost” verkligen innebar, snarare än att blint lita på att det fanns en vetenskaplig grund för dess utformning. För det första, var kom konceptet “consistent carbohydrates” från? Finns det någon vetenskap som stöder ett sånt förhållningssätt gentemot diabetes? (Inte egentligen och avsikten är bara att göra doseringen av insulin enklare.)
Efter att ha gått igenom litteraturen, inklusive alla referenser som citeras i artiklar och yttranden, var jag djupt besviken över att inse att det inte finns någon bra vetenskap som stöder de nuvarande kostråden för att hantera diabetes. I korta drag, det jag fick fram ur litteraturen är det här: The Standard American Diet (SAD) är så usel att VILKEN förändring som helst leder till förbättrad blodsockerkontroll. Bara att växla från snabba kolhydrater till långsamma är nog för att uppleva förbättringar. Men, den förändringen är inte nog. Det är i princip att jämföra med att byta ut vanliga cigaretter till light-cigaretter – mindre skadligt, men fortfarande skadligt.
När jag började ta mig igenom litteraturen som handlar om att hantera diabetes med kolhydratrestriktion, insåg jag att det verkligen finns en växande skara av teoretiker som har det sunda förnuftet att rekommendera kolhydratrestriktion när det gäller att hantera en störning i kolhydrattoleransen, alltså typ 2-diabetes. Mycket tack till personer som dr Eric Westman i North Carolina, dr Nuttall and dr Gannon vid VA i Minneapolis, Minnesota och dr Tim Noakes i Sydafrika, som alla arbetar hårt för att få fram vetenskapligt underlag för att visa på effektiviteten i kolhydratrestriktion när det gäller att hantera typ 2-diabetes.
Jag läste deras publikationer med en respektfull känsla av uppenbarelse och insåg att kolhydratrestriktion hade potential att göra enorm skillnad.
Allt verkade vettigt – vi behandlar glutenintolerans med att ta bort gluten ur kosten och vi behandlar laktosintolerans genom att ta bort laktos ur kosten. Men varför talar vi inte om för kolhydratintoleranta personer (typ 2-diabetiker) att det ska ta bort kolhydrater ur kosten? Det verkar som det mest grundläggande av allt. Trots mitt sansade tillvägagångssätt på sjukhuset har mitt initiativ att begränsa kolhydratintaget för de som lider av diabetes ruskat om mer än en dietist, om man säger så.
För mig fanns det odiskutabla bevis på att LCHF diet också var det bästa för min egen hälsa, eftersom den hade bevisats ha fantastiska effekter på alla markörer när det gäller metabolt syndrom.
![chris-4]()
Jag hade alltid oroat míg för att jag i framtiden skulle tappa kontrollen över min vikt, eftersom progressiv viktuppgång verkade vara normen i befolkningen. Dessutom, om jag skulle rekommendera en kostomläggning till mina akut sjuka patienter behövde jag testa på mig själv först.
Sedan jag började med LCHF har jag, för första gången i mitt liv, känt att jag har total kontroll över min vikt och min hälsa. Förutom en pågående minskning av fettmassa, uppskattar jag många andra hälsofördelar som ofrånkomligt kommer från att äta LCHF. Jag kommer att berätta mer i ett framtida inlägg.
Framåt med LCHF
Det var primärt drivkraften att förbättra vården för mina patienter som som tvingade mig att utforska nutritionsvetenskapen och uppskatta värdet av den här livsstilen som omfattar kolhydratsnål, riktig mat. Att se de långsiktiga handikappande effekterna av decennier av dåliga kostval var och är en kraftfull påminnelse om att mat spelar roll.
För mig finns ingen väg tillbaka… jag vet att kolhydratrestriktion är det rätta för mina patienter, liksom för andra som har tecken på insulinresistens. Genom att arbeta som läkare har jag förbundit mig till en livstid av att arbeta för att förbättra hälsan hos andra människor och jag känner nu till det mest effektiva redskap som finns när det gäller att förbättra människors liv. Samtidigt som jag delar med mig av min kunskap om nutrition till mina patienter som lider av konsekvenserna av decennier av usla kostråd, stör jag mig fortfarande på att jag har berövat mig själv riktig mat i så många år, nu när jag njuter av LCHF. Inget mer bröd med margarin för mig och inga fler våfflor med sirap för mina patienter.
—
Dr. Christopher Stadtherr